elinljung

okej, sann historia yeah
hon var 17 år, 45 kg lätt skinn och ben
men spegeln äter upp det positiva som hon ser
lämna mig ifred för jag orkar inte mer
två fingrar i halsen hostar upp mina problem
så spottar ut skam
lever med en fiende
lever med en nattsvart
känslan är så vidrig men känns som döden knackar på när man är ensam
jag skär mig själv för att komma ifrån den känslan
tänk dig en massa människor som samlas runt dig
pekar ut dina problem som ett mönster
därför stannar jag hemma låser in mig på rummet
det känns lite tryggare världen genom mitt fönster
har dåligt med pengar kan inte följa trenderna
och gör man inte det försvinner de flesta vännerna
sömnlös hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag
du är vacker som du är du måste vara som du var
det är knappast fel på dig det är fel hur världen är idag
knyt båda nävarna och fokusera på något bra
för innerst inne vet dom att de har fel och är underbar
har en farsa som är världens största egoist
blev kär i alkoholen tar familjen sist
jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
en ensam fågel som bär på tok för stor kvist
våra liv kan kännas tomma och iscenasatta
tänk om vi redan är döda detta är stället vi straffas
det äter upp mig inifrån
självkänslar ligger i resperator så skadad och väntar
den positiva lilla tjejen är försvunnen
blicken är tom kapitel 17 bara mörker
varför spelar spegeln ett spel mot mig?
varför gråter livet när döden alltid ler mot mig?
hur ska jag bete mig i sociala sammanhang när kroppen har panik
och hjärnan vill spela på samma band?
jag hatar att jag hatar mig
trött på att vara trött
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp
du är vacker som du är du måste vara som du var
det är knappast fel på dig det är fel hur världen är idag
knyt båda nävarna och fokusera på något bra
det känns som första dagen i skolan ja fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som något som var lika bra
en osynlig 17-åring vore allas dröm
men inte på det sättet skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem
blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?
men jag förstår dem det måste vara mitt fel
det måste vara mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp allting går ner
bäst jagg smyger in på rummet och skriver mitt brev
du är vacker som du är du måste vara som du var
det är knappast fel på dig det är fel hur världen är idag
knyt båda nävarna och fokusera på något bra